Fick en kommentar utav en av er underbara blogg läsare om jag kunde lägga upp en film på när vi hoppar. Ja, det kan jag, men har en som är några månader gammal på låga hinder och några som är några år gammla. Anledningen är att jag inte hoppar med Uffe längre.

 

Om jag skulle våga mig på att hoppa ett riktigt hinder med honom och inte bara någon sockerbit så ska han vara otroligt välmusklad och stark i sig själv, och vi ska ha fått klartecken från veterinär, då skulle jag kanske våga överväga detta senariet men det är inget grönt kort för att jag skulle lägga upp ett hinder på 90 cm och skutta över det.

 

Uffe har för det första spatt i sitt bakben, och endast en liten vrikning kan göra så att den blir med aggresiv än vad den redan är och gå på andra leder än giddleden där den är nu. Om detta skulle hända så finns det ingen utväg när spatten har läkt ut än att ta bort Uffe. Jag har varit så rädd för det flera gånger och gråtit mig till sömns mer nätter än vad ni kan tänka er. Jag har suttit och letat på internet i flera timmar för att hitta botemedel och har hittat ett medel som hjälper honom lite, men det är absolut ingen garanti för att han ska hålla.

 

Man säger att en häst har ett vist antal språng i kroppen och jag tror Uffe har gjort nästan alla sina. Han har ju gått 140 cm, och det finns en del bra resultat på honom. Han hade troligen skadorna innan han kom till Sverige och jag har alltså hoppat med detta innan. Men hans ben har visat att de inte klarar allt som de gjorde när han var 12 år, vi får tänka på att Uffe faktiskt är 15 år och har inte varit en häst som har gått i en hage och skrotat hela sitt liv, han har en lång och innehålls rik historia och detta medför även skador och förslitningar. 

 

Jag köpte Uffe som hopphäst och hade som mål att tävla upp till 110-120 cm med honom, och sen skulle vi få se vad som hände. Antingen om man försökte klättra lite till, ligga kvar på 120 cm eller sälja honom och köpa en annan häst. Sen var vi ute på våran första dressyrtävling och det gick så bra som jag aldrig hade vågat drömma om, så vi fortsatte. Jag tänkte väl mest ha dressyren som en skojig sidogrej från hoppningen. Vi var ute och tävlade och dressyren tog upp mer och mer plats, och sen när skadorna började komma så började vi helt enkelt sattsa på dressyren mer och mer. 

Nu kanske ni undrar, hon köpte en häst för att hon ville hoppa och så blir den skadad, säljer man den inte då och köper en ny hopphäst? Nej! Uffe är min skälsfrände och övergången från hoppningen var inte så svår och ledsam som många skulle tro och tycka. Den har gått sugsesivt och under tiden så har jag och Uffe blivit allt mer sammansvetsade, så det kändes helt naturligt.

Under den senaste sjukdomsperioden hade jag ju planer på att låna ut honom som "tant"häst och det är jag otroligt glad att jag inte gjorde, för under den senaste månaden har man märkt en förändring hos både mig och Uffe och jag är så otroligt glad för den. 

 

Jag kommer fortsätta hämpa med Uffe tills veterinärena säger stopp! Oavsett i vilken gren vi tävlar.