Nu orkar jag inte hålla på med erat tjat längre! Får kommentarer varje dag om min vikt och om att jag plågar Uffe och jag orkar inte lägga mer energi på det!

 

Jag kommer fortsätta rida Uffe som vanligt oavsett vad ni säger! Uffe har varit hos veterinärer och vi har tränat för flera olika tränare under våra 5 år tillsammans och INGEN (!!) förutom ni (som jag inte har någon aning om vilka ni är eller vad ni har för kunskap) har kommenterat detta. Om veterinärena trodde att jag pga min vikt orsakade Uffes skador tror ni inte att de hade sagt det?! Lika så som de gör om sadeln ligger fel eller om de ser att skadorna beror på något annat! De begår typ tjänstefel om de inte gör det och låter mig fortsätta plåga min häst!

 

Uffes skador är gamla skador som uppkom långt innan han kom till mig. Han har gått som tävlingshäst i tills han var 11 och hans kropp har tagit stryk! Hästar är inte gjorda för att gå banor på 140 och vissa håller ändå och andra inte! Uffes kropp behöver en balansgång med bra underlag och växlande ridning, och de flesta skadorna har uppkommit i hagen pga sparkar eller att han har slintigt på leran. Han har spatt och den går upp med jämna mellanrum, men det är inte pga mig! Jag gör allt jag kan för att Uffe ska klara sig så länge som möjligt och sitter ofta och letar på nätet efter tips, jag köper hem flera olika produkter för 1000 kr för att kunna hjälpa honom så mycket som möjligt!

 

Om jag vill gå ner i vikt så ska jag kunna göra det utan att bli tvingad till det! Jag bestämmer själv över min egen kropp och över mig häst. Och om ni inte kan acceptera detta så kan ni sluta gå in på denna bloggen eller anmäla mig för djurplågeri som ni inte har några grunder till!

Jag kommer inte svara på några mer kommentarer men jag kommer publicera de på bloggen så att alla kan se vilken ren och skär mobbning ni håller på med!

Självklart kommer jag att ta upp vissa saker som står i kommentarer om jag tycker att de är vettiga annars kommer jag bara strunda i det! Jag har viktigare saker att lägga tid och energi på!

 

 

 

Är verkligen en person med några extra kilon det värsta som kan hända en häst? Nä, jag tror aktiskt inte det... Det finns många värre saker som har kopplingar till skador och dylikt. jag säger inte att övervikt är bra för hästen, men är den uppbyggd och tränad på rätt sätt så gör det ingen större skada!

 

• Fel sadel - Många ryttare rider runt med sadlar som inte är optimala för hästen. Detta skapar då spänningar som leder till felbelastning och senare till skador. De flesta inser inte att hästen kanske behöver en dyrare sadel för att få den bästa komforten utan köper en sadel för en billig peng som ligger hyfsat!
• Skarpa bett - Många ryttare löser sina prblem med att sätta på skarpa bett! De tar inte tag i orsaken till problemet utan hittar en nödlösning. Jag blir skrämd av att se hur många ryttare det är som sitter med skarpa bett på hästar som ändå inte lyssnar, trotts att de sitter och sliter och drar!
• Fel form - Hur många ponnyer och stora hästar går inte i fel form?! Många tror att formen enbart sitter i nacken och sen kan bakbenen flänga lite hur de vill. Detta se man ofta hos både hoppryttare och dressyrryttare. Vist behöver inte hästen jämt gå i form men det ska vara ryttaren som bestämmer detta tack vare kunskap och inte pga att den inte kan rida hästen i form!
• Fel underlag - Många ridklubbar och stall vägrar lägga pengar på ett bra underlag. Oftast är den inte för att pengar saknas utan att de inte vill lägga ner något jobb på det. Man ser i flera ridhus att det är som kullar och gopar pga att det inte är harvat ordentligt. Detta leder dels till att hästarna felbelastar sig och sen att det händer olycker som att hästarna går omkull.
• Tragglande - Hästar som går på samma underlag och gör samma övningar jämt! Tror inte jag behöver säga så mycket mer om det. 

Först vill jag tacka Matilda för gästbloggningen, och jag är bara glad över att så många reagerar! (Inlägget kan ni läsa HÄR)

 

Jag förstår många som blir upprörda över mina extra kilon, men tro mig, jag är inte ensam! Men många är rädda för sånna här reaktioner och håller sig undan, men inte jag! Många går och gömmer sig trotts att de är duktiga ryttare och skulle kunna ta hem många priser, men de vågar inte visa upp sig!

 

Jag har växt upp med min övervikt och den har skadat mig på många sätt, men någonting jag alltid har varit noga med är att lyssna på mig själv, mina hästar och kunniga personer runt omkring mig! Har någon sagt att jag är för lång eller för tung för hästen så har jag slutat rida den, vist har det väl gjort ont ibland när man insåg att man aldrig skulle få rida favorit hästen igen, men sånt är livet! Man växer ur både kläder och hästar, några fortare än andra!

 

Uffe, som min nuvarande häst heter har aldrig tagit någon skada av att jag har ridit honom. Han kom till mig omusklad och spinkig och det är jag, bara jag (!) som har byggt upp honom till den hästen han är idag. Det ligger många år av lättridning och korrekt arbete för att få honom att orka ett helt dressyrprogram med mig på! Jag försöker inte dölja något och jag är stolt för vad jag har lyckats med. Vist har Uffe varit skadad, men det beror på gamla skador som han fick när han gick 140 hoppning och låg i hårdträning. Jag har alltid lyssnat på Uffe och vad hans kropp säger, och vi har fått kämpa med myckat, tro mig!

 

Många tror att alla som är "stora" klassas som klumpiga! Det är bara skitsnack! Ta mig som exempel... Jag dansade balett för bara ett par år sedan, och kunde komma ner i spagat, hur många smala ryttare är det som klarar det? Jag stod på scen inför 250 pers och dansade, och där var det ingen som dömde mig! Men här, där idealet är det samma som för dansare, här blir det världens reaktion. Är inte det lite märkligt?!

 

Jag skulle aldrig utsätta min häst för något som jag är osäker på att han klarar av. han är inköpt som hopphäst men pga hans dåliga has så tog jag beslutet att lägga hoppningen på hyllan och sattsa på det jag då tyckte var tråkigast. 

Jag tror en häst tar mycket mer skada av att gå i fel form och med en obalancerad ryttare på ryggen än att ha några extra kilon på sig!

 

Detta är bara min mening!

 

 

 

 

Sitter och kollar på WC hoppning och jag blir så trött... Många ryttare som inte har någon balance i sadeln och viftar med armarna och skänkens läge ska vi inte prata om! Vad hände med dressyren? Vad hände med att ha kontroll på sin häst? Har alla fått en stor sponsor bara för att de vågar hoppa högt och sedan bara sitter hemma och hoppar och låter någon annan rida den tråkiga dressyren. Vist, jag fattar om man har 15 hästar kan man inte rida dressyr på alla en dag, men lite dressyr någon gång ibland, är det så svårt?!

 

Många sitter och drar i hästarna och man undrar hur de vågar gå ut och hoppa hinder som ligger på 155 cm och det verkar som att de har 0 koll! Det är bara dåraktigt! Och vad ger de för bild till deras fans? Hoppa hoppa hoppa! Det kommer du långt på, dressyren är bara onödigt, låt någon annan göra det "tråkiga" jobbet!

 

Vist tyckte jag själv att dressyren var det tråkigaste som fanns när jag höll på med hoppning, men det är så viktig. Hästarna håller längre och du får mer kontroll, så jag harvade mig igenom dressyrpass 4-5 dagar i veckan, och trotts att det var SÅÅÅ tråkigt så har det gett mig så mycket. Jag skulle aldrig änns tänka på att hoppa en häst som jag känner att jag inte har 100 % koll på! Det gör bara mer skada än nytta!

 

Läste Nellie Berntssons blogg om hennes sista start med hennes låne ponny Bellman. De hade tagit sig till Ridsport Ponny cup final. De har kämpat så mycket ihop och Bellman är ingen lätt ponny, det ser vem som hellst. Och vad händer om inte några j*v*a ponny mammor förstör allt. Nellie är en person som kämpar med sina hästar och ingen som åker snålskjuts. Ponny mammor som beter sig så är totalt ointeresserade om vad deras barn vill utan de vill bara att deras barn ska vinna. Tror de inte att det är sjukt pinsamt att vara barn till någon som beter sig på det viset. Det är inte mammorna som blir drabbade utan barnen som får stå ut med alla blickar. De ponny mammorna vill är att få alla konkurenter att tappa fokus så att de gör bort sig, men tror de inte att deras barn tappar fokus minst lika mycket?!

 

Jag har tävlat ponny i ett år, på en ponny som ingen trodde skulle kunna hoppa. Men det gjorde han! Han skulle inte vara ngot hot! En ponny som såg ut som en tinker, snälla nån, är han ett lika stort hot som en SM ponny? När man lyssnar på vissa ponny mammor så tror man det. En överdomare kom fram till oss på våran första lokala tävling som vi skulle hoppa innan vi var med i Gotacupen, en LD, alltså 80 cm för oss. Domaren hade fått höra att vi inte hoppade fram av en ponny mamma såklart. Pappa hede hört när det hände och han blev vansining. Det var snö ute och några ungar lekte på snön precis vid framhoppningsbanan och "min" häst var rädd för detta. Även några vuxna hade klättrat upp där för att ta kort, men brydde de sig när nästan alla hästar blav rädda? Nej! För de gynnar deras barn! Domaren som vi pratade med var väldigt shyst och förstod hela situvationen och vi fick till och med frågan om vi ville hoppa ett hinder inne på banan innan vi började. Nu var ju "min" häst en sån häst som inte behövde några språng i kroppen för att kunna hoppa, utan han behövde snarare vila för att orka hoppa, så vi gick in på framridningen igen och värmde lite i lagom takt och gick sedan in och hoppade. Vi kom till omhoppning oc hamnade precis utanför placering, framför ponny mammas dotter. Hennes dotter hoppade sedan Gotaupen och det blev många dödliga blickar mellan mamman och min pappa...

 

 

Älskade Ceasar

Satt och kollade runt på lite häst annonser. Inget specefikt utan helt random, och det har jag gjort ett tag. Vill bara ha lite koll på vad det finns där ute. Och nu såhär efter SM så läggs det ut så otroligt många ponnys som har gått SM. Är det någon mer än jag som har reagerat på detta?

 

Många unga ryttare med föräldrar med stora plånböcker köper sin färdiga SM ponny, tävlar den några år och säljer den när de har nått sitt mål. Många ponnys har gått flera SM med flera olika ryttare, hur tänker man?! Är det så viktigt att komma till SM under ponny tiden? Är det någon garanti för att man ska kunna gå långt inom denna sporten? Att köpa en SM ponny som hoppar allt som man styr på och som kan hoppa SM i sömnen och ändå vinna.

Tänk efter lite.Vad ger mest creds. Att vinna SM med en färdigutbildad ponny eller att ta och utbilda en unghäst själv och kanske komma upp till SM nivå?! Jag tycker svaret är självklart... 

 

Sen finns det ju många ponnys som har lätt för sig och tar ryttaren upp till SM nivå, men betyder det att ryttaren måste köpa en ny färdig SM ponny när hen ska byta kategori? Vad lär man sig på det liksom, håll i dig, styr och trilla inte av! Bra jobbat där...

 

Sen finns de ryttare som får en billig häst för att föräldrarna inte har råd med mer, de kanske bara får börja ha en foder/sköthäst också. De som älskar sin häst trotts att den kanske inte har kapacitet att hoppa LA. Hästen kanske inte är en bra första häst, men den nyblivna hästägarfen ger inte upp. De kämpar på Clear rounder och den första felfria rundan blir en så stor vinst. De jobbar mot sitt mål att komma ut på en LD och när första rundan är gjord så spelar det ingen roll hur många fel de har, för de klarade det tillsammans. 

 

Jag beundrar eldsjälarna mycket mer än de stora plånböckerna. Jag har själv fått sett många ryttare utvecklats. Från att inte våga hoppa ett hinder på 20 cm till att efter några år vara ute och tävla LD-LC. Dessa ryttarna tycker jag ska ha stort beröm! De kämpar och kämpar och tillslut går det. 

Sen finns det ju duktiga SM ryttare med, det måste jag säga. Många som köper en outbildad ponny och utbildar den själv upp till SM, bravo till er.

 

Detta möntret ser jag framförallt på ponny. Storhäst växer man inte ur på samma sätt utan man kan ha kvar det i många år. Men ponny växer man ur, och då säljs den. Dock tycker jag SM ponnys behandlas mer som maskiner som tar dig till SM än riktiga vänner...

 

Vad säger ni?

 

Efter att min förra häst blev utdömd på grund av en gammal skada sa vi i min familj att nästa häst skulle besiktigas på klinik och röntkas. Vi letade och pratade med massor med människor och flera sa åt oss att en häst för under 100,000 kr är inte värd de pengarna de kostar att röntka den. 

 

Vi bestämmde oss för Uffe och i stundens blindo blev han varken besiktigad på klinik eller röntkad. Jag tänkte inte så mycket på det då, men man kan alltid vara efter klok. Vad mycket pengar vi hade sparat på att ha röntkat honom, och inte minst tårar. Så många tusen vi har lagt på veterinärkostnader så ser röntken avgifterna ut som en droppe i havet. 

 

Vi har nu kämpat i snart 5 år! Hoppet har sinat många gånger och det kommer det fortsätta göra. Uffe klarar inte allt som en "normal" häst ska klara av. Han har sina skavanker och sina ärr. Jag måste börja acceptera detta, och på så sätt börja bearbeta det. Inget kommer någonsin vara lätt, det har aldrig någon påstått. 

 

Uffe är en sån otrolig karaktär. Han har sina busiga ögon och han älskar verkligen livet nu. När jag tycker han känns eller ser halt ut så får jag en klump i magen direkt, för jag vet att det kan vara dax att ta ett beslut. Jag lever med den ständiga skräcken. Jag har ångrat att jag valde just Uffe många gånger. Han har sin egen vilja och ibland går han en på nerverna, men sen har man de stunderna när han bara är perfekt. När han står och gosar, eller när han kommer galopperande till en i hagen. Han följer mig som en hund i hagen när han är på det humöret och jag kan nästan säga att jag kan honom utan och innan. Jag vet hur han reagerar på saker och jag kan berätta 5 år av hans historia.

Uffe har gett mig så otroligt mycket. Han har gett mig så mycket glädje och kunskap. Jag älskar honom över allt annat och önskar inte att jag hade någon annan häst i dax läget. Uffe är min bästa vän och man gör sig inte av med sina vänner.

 

Jag har kännt mig nedtryckt och sviken av de människorna som jag såg upp till. De som talade om för mig hur jag skulle göra. Men det är jag som har gråtit och inte de! De skulle ha fått ta mina tårar och känna hur det kändes. Jag litade på dem och nu sitter jag i ett träsk och sjunker längre och längre ner. Ingen hör mig och ingen ser mig. Jag är helt ensam i detta!

 

Den dagen beslutet ska tas är det jag som får ta det. Inte min pappa som inte betalade röntken. Inte hans förra ägare. Inte "experterna". Utan jag i samråd med veterinären. Jag vet att det kommer en dag, det gör det med alla djur! Frågan är bara när stubinen är slut och bomben smäller...

 

 

 

Det är du och jag mot världen

 

 

 

Fick en kommentar utav en av er underbara blogg läsare om jag kunde lägga upp en film på när vi hoppar. Ja, det kan jag, men har en som är några månader gammal på låga hinder och några som är några år gammla. Anledningen är att jag inte hoppar med Uffe längre.

 

Om jag skulle våga mig på att hoppa ett riktigt hinder med honom och inte bara någon sockerbit så ska han vara otroligt välmusklad och stark i sig själv, och vi ska ha fått klartecken från veterinär, då skulle jag kanske våga överväga detta senariet men det är inget grönt kort för att jag skulle lägga upp ett hinder på 90 cm och skutta över det.

 

Uffe har för det första spatt i sitt bakben, och endast en liten vrikning kan göra så att den blir med aggresiv än vad den redan är och gå på andra leder än giddleden där den är nu. Om detta skulle hända så finns det ingen utväg när spatten har läkt ut än att ta bort Uffe. Jag har varit så rädd för det flera gånger och gråtit mig till sömns mer nätter än vad ni kan tänka er. Jag har suttit och letat på internet i flera timmar för att hitta botemedel och har hittat ett medel som hjälper honom lite, men det är absolut ingen garanti för att han ska hålla.

 

Man säger att en häst har ett vist antal språng i kroppen och jag tror Uffe har gjort nästan alla sina. Han har ju gått 140 cm, och det finns en del bra resultat på honom. Han hade troligen skadorna innan han kom till Sverige och jag har alltså hoppat med detta innan. Men hans ben har visat att de inte klarar allt som de gjorde när han var 12 år, vi får tänka på att Uffe faktiskt är 15 år och har inte varit en häst som har gått i en hage och skrotat hela sitt liv, han har en lång och innehålls rik historia och detta medför även skador och förslitningar. 

 

Jag köpte Uffe som hopphäst och hade som mål att tävla upp till 110-120 cm med honom, och sen skulle vi få se vad som hände. Antingen om man försökte klättra lite till, ligga kvar på 120 cm eller sälja honom och köpa en annan häst. Sen var vi ute på våran första dressyrtävling och det gick så bra som jag aldrig hade vågat drömma om, så vi fortsatte. Jag tänkte väl mest ha dressyren som en skojig sidogrej från hoppningen. Vi var ute och tävlade och dressyren tog upp mer och mer plats, och sen när skadorna började komma så började vi helt enkelt sattsa på dressyren mer och mer. 

Nu kanske ni undrar, hon köpte en häst för att hon ville hoppa och så blir den skadad, säljer man den inte då och köper en ny hopphäst? Nej! Uffe är min skälsfrände och övergången från hoppningen var inte så svår och ledsam som många skulle tro och tycka. Den har gått sugsesivt och under tiden så har jag och Uffe blivit allt mer sammansvetsade, så det kändes helt naturligt.

Under den senaste sjukdomsperioden hade jag ju planer på att låna ut honom som "tant"häst och det är jag otroligt glad att jag inte gjorde, för under den senaste månaden har man märkt en förändring hos både mig och Uffe och jag är så otroligt glad för den. 

 

Jag kommer fortsätta hämpa med Uffe tills veterinärena säger stopp! Oavsett i vilken gren vi tävlar.

 

I våras var jag nära på att lägga ner allt vad hästar hette. Jag trvides inte 100% i stallet utan man kände sig mest i vägen. man gjorde det man skulle så fort som möjligt sen åkte man hem. En heldag som är så naturligt för många hästtjejer var helt otänkbart. 

Folk hejade knappt, den var mycket tissel och tassel och vart man än gick så kände man sig olustig. Det var sköt ditt och skit i andra, och andra sket i dig.

Jag trivdes inte helt enkelt och det gjorde inte Uffe heller.

 

Han gick med en häst i tre år och sedan fick den flytta. De gick visserligen med tre andra hästar som gick hyfsat bra ihop, men inte alltid. Den ena var ett nervvrak som var livrädd för allt. Den andra var en gammal herre som hade sina åsikter och den sista, som var lägst i rang, den kom Uffe bra överens med och tog under sitt beskydd om någon av de andra hästarna gick på den.

Men Uffe var inte sig själv. Han var trött och reagerade aldrig på något. Han fick små ryck i ridningen och var ibland så tjaffsig att man kom gråtandes ut från ridhuset för att det inte gick att göra någonting, man orkade helt enkelt inte sitta i ett ridhus i en timme i ett stall som man inte trivdes med på en häst som önskade att han var någon annan stanns. Det kan man inte tro om Uffe nu, eller hur?

 

Vi tog egentligen beslutet långt innan jag skrev något här på bloggen om att vi skulle flytta tillbaka till vårat gammla stall om det kom upp någon ledig plats, och så en dag så gjorde det de. Vi äntade ett par dar och tänkte igenom allt igen, vi hade ju trotts allt flyttat därifrån en gång innan, mer fördelarna vägde tyngre än nackdelarna, så den 2 maj sa vi till ägarna att vi ville ha boxen och att vi skulle flytta dit den 2 juni. Eftersom att det var en månads uppsägningstid så hade vi 2 boxar under juni månad, men vi valde att flytta Uffe så snabbt som möjligt för att han skulle kunna vara med på betessläppet.

 

Både han och jag har förändrats så mycket av flytten. Jag har en helt annan glädje och mer lust till att umgås med Uffe. Jag kan åka upp på kvällarna för att jag saknar honom så mycket trotts att jag var där för ett par timmar sedan. Jag tillbringar så mycket mer tid i stallet med att pyssla med honom och fixa hans grejer, stallet är inget jobbigt längre utan något roligt. Folket pratar med en och klappar på Uffe, det betyder så mycket i ett stall med gemenskapen.

Uffe verkar trivas så bra. Både jag och mina föräldrar säger att han är mycket gladare nu. Ibland blir man blind ch inser inte att hästen mår dåligt för förändringen sker så långsamt. Nu tittar han efter en när man går ner i sadelkammaren. Han sticker ut sitt huvud genom sin lucka och kollar när man åker. Han kommer ibland när man ropar på honom i hagen och när man släpper ut honom så går han iväg, det gjorde han inte i det förra stallet. Han stod vid grinden när man släppte ut honom och kollade efter en när man gick precis som "ta in mig igen, jag vill inte vara här!" Han har blivit mycket lättare att hantera och han verkar lite mycket mer på mig nu, jag klippte honom i öronen, hallå, det trodde jag aldrig slulle gå. Saker som han inte har gillat innan börjar han nu tycka är rätt skönt. Han har fått ett helt annat förtroende för mig.

 

Jag är så glad att jag tog det beslutet som jag gjorde! Det fanns ju självklart fördelar med det förra stallet med, men en lycklig häst väger tyngre än ridhus på gården...

 

Var på Extrem horse makeover igår, och gud vilket ställe. Fastnade direkt vid tränsväggen, så mycket fint. Hade man haft en stor plånbok skulle nog nått fått följa med hem! 

Vi var som tur vad själva i butiken så ägaren ägnade all sin tid åt oss. Det är en del av deras konsept, man förklarar lite om hästen och tar med en bild så hjälper de dig med allt.

Fick kommentaren att jag hade gjort ett bra jobb med Uffe, och då var bilden från igångsättningsperioden, skoj. Fick en liten kommentar om min sadel bara men det kommer bli bättre när han har musklat sig igen och nu så har jag en padd under, så det ska nog lösa sig.

för detta problemet.

Vi disskuterade Uffes skador och jag berättade vad jag gav honom för medel för benet och fick genast ett tips på ett annat. Mycket dyrare men hon sa att det verkligen fungerade och att det inte var något tävlingskomvalesens på det, ska ta och läsa lite om det och disskutera med pappa, jämför man med veterinärkostnader så var det billigt!

 

Gick sedan på Uffes tävlingsdebut. Fick med mig ett genomskinligt lack till hovarna, ett kalk till de vita benen och bläsen och sen ett nytt glansspray då mitt börjar ta slut.

Frågade även om hon hade något tips för klåda då Uffe har kliat söder sin man. Hon tg fram ett shampoo och en spray och visade oss ett nytt täcke. Hennes häst hade varit utdömd för exem och dessa produkterna + täcket hade räddat livet på den. Fick gå in i stallet och kolla och gud vad fin den vart! Manen var tjock och fin och det ända den hade var lite avskavd svans, den hade alltså varit utdömd och nu var den så fin! Så täcket och de produkterna fick

också följa med hem.

Hon tyckte att det var konstigt att vi inte hade fått Uffe klassad som allergihäst, men vi har liksom alltid försökt lösa problemet själva och har klarat det rätt bra så vi har aldrig varit i kontakt med veterinärena.

 

Sen fick även ett medel som man tar på stövlarna för att få en stadigare sits följa med hem. Tänkte använda det på tävling och träning för att lättare komma ner i sadeln då det går att använda på hela ridbyxorna om de är helskodda.

 

Sen disskuterade vi Uffes utrustnings färg och jag fick lite tillsägelser, så ska jag köpa ett kandar så lovade jag henne att jag skulle köpa ett mörkbrunt, behöver nog inte säga mer än så...

 

Kan bara säga såhär. Vill man ha mycket hjälp och en trevlig stund så ska man åka dit. Jag kommer återvända, om inte för produkterna så för tränsens skull. Hon hjälper er med allt på bästa sätt. Sen tar plånboken stryk men det är det värt. Hon har tagit fram enbart de bästa produkterna och har testat nästan allt, om inte allt så sina egna hästar och hon vet att det fungerar. Absolut värt ett besök!

Vad har ni för åsikter om säkerhetsväst? Är ni några utav dem som hatar att ha på sig dem? Säger ni "den gör mer skada än nytta"?

 

Min åsikt om säkerhetsväst är emot många andras. Jag har ALDRIG klagat på att ha säkerhetsväst på mig! Åtmindstone inte i hoppningen. Nu för tiden använder jag bara säkerhetsväst när jag hoppar och det blir inte så ofta. Nu borde jag väl börja använda den när jag och Uffe rider ut så som han höll på sist. 

Många hatar att ha på sig sin väst och gör vad som helst för att slippa undan att ta på sig den obekväma västen! Nå, om den är SÅÅ obekväm, varför köpte du just den då? Det finns många bekväma västar för ett rimligt pris som är säkra. Alla dyra märken är inte alltid de bästa! En undersökning för några år sedan visade att Gekås hade säkrast västar, Gekås!!

Sen har vi den kommentaren som många ryttare ställer sig bakom. " Den måste sitta perfekt annars gör den mer skada än nytta"! Detta är en kommentar som alla har snappat upp! En person började och sen hänger alla på för om de verkligen intalar sina föräldrar detta så får de göra som världseliten och hoppa utan väst. Jag gillar att många dressyrryttare har lagt hatten på hyllan och rider med hjälm istället. Men ska inte hoppryttarna göra samma sak? Hade de flesta svenska ryttarna börjat rida med väst så hade nog synen på västen blivit annorlunda. 

 

Vad säger ni? Använder ni väst eller är ni på hat sidan??

 

 

Hej!

 

Tänkte bara ta upp min åsikt i en fråga! Det här med dyr utrustning. Jag har personligen några saker som jag vägrar vara snål på och det är

• Sadel! Skulle ALDRIG sätta på min häst en sadel som ligger dåligt bara för att den var billig! ALDRIG! Och kommer de och säger "Lägg en padd under till och börja med tills han har musklat sig lite" Släng sadeln i väggen! Du vet aldrig hur en häst kommer muskla sig. Fick kommentaren " När han har musklat sig efter denna sadeln så kommer din hoppsadel att ligga bra" när jag köpte min dressyrsadel, och gör den det? Nej! den ligger värre än någonsin och ska säljas, btw någon som vill köpa en Pessoa sadel xw 17 " i brun? Så, tänk vad mycket pengar du sparar genom att slippa åka till veterinären gå grund av ryggproblem! Jag vet inte hur många tusen jag har behövt lägga på Uffes sadlar då han är hög i manken!
• Hjälm och väst! Det är för din egen säkerhet. Jag byter alltid hjälm när jag har ramlat av och slagit i huvudet, eller med jämna mellanrum om detta inte händer. Västen ska också sitta bra annars kan den göra mer skada än nytta! Förr använde jag alltid väst när jag red och slutade först med det när jag började sattsa mer på dressyren, dock har jag alltid väst när jag hoppar fortfarande och kommer alltid ha det, har sett för många olycker för att våga hopp över den. Älskar dessutom den nya lagen för ryttare under 18 år!
• Sen tycker jag att man alltid ska ha wen bra grundutrustning med säkerhetsstigbyglar ( åtmindstone i hoppningen) och sen några bra täcken ( fleece täcken struntar jag i, där köper jag billiga och snygga) och ett träns som sitter bra. Tänk först och främst på hästen! Den får på sig det du bestämmer och kan inte välja själv, du kan åtmindstone tjefsa emot när dina föräldrar bestämmer kläder :P