Hejsan!

Har haft fullt upp så har varit väldigt oaktiv här, förlåt.
Går i skolan till 17.00 varje dag, sen upp till stallet och sen orkar man inte så mycket mer. Var på VIP bio igår med härligaste Anna med, så sjukt mysigt. Såg Älska mig igen och den var jätte bra men sorglig. Är ni 18 eller blir snart, gå på VIP bio, första gången för mig och tyckte absolut att det var värt pengarna.
Uffe leddes i förrgår men igår fick han vila, hann bara åka upp och ge han medecinen och sen åka till stan. Idag blir det väl att leda honom och funderar på att bada honom, han skulle behöva sitt vårbad snart... får se, det börjar mulna på lite, annars blir det kanske imorgon. Putsa kanske är en bra idee idag, skulle nog behöva plocka isär alla hans grejer och putsa igenom ordentligt, borde nog städa källaren med där jag har alla häst grejer... blir svårt detta...
Okej, såhär gör vi
Superfint väder- tvätta Uffe
Bra väder- Sitte ute och putsa
dåligt väder- Städa källarn

Hur låter det!?
Sen måste jag ju sy med... kanske är viktigare än källarn... Vi får se, vad tror ni blir gjort idag??

Jag brukar inte vara så allvarlig här på FB, men i fredags när jag satt och åt lunch ringer försäkringskassan och säger att du har blivit utförsäkrad. Då är det dags att bli allvarlig..!

2006 då fyra år ung drabbades våran dotter Meja av cancer en hjärntumör, vi fick veta att hon måste akutopereras medans hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent. Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra "kan du höra att pappa är här" nöp hon mig i fingret ibland. månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor, men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord. Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre, hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med våran hjälp och pratade bra. Meja började skolan, hon var inte som alla andra men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen, vi ville inte tro det värsta men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.

Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med våran älskling vi reste till ställen som Meja gillade Disneyland, kolmården, varberg mfl, även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysters skull, men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta. Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre, hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv, men sista veckarna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket, jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på alltanen, jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.

22 oktober somnade Meja in hemma i våran säng, jag och linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas. Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.

Vardagen börjar sakta komma tillbaka, sorgen finns hela tiden närvarande men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskasan. och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt, dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig, hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå som heter Marlene Larsson.

Marlene Larsson har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår, och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att "JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!"

Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan, men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin agen takt.

Hallo!

Nu har jag skaffat Bloglovin för flera har frågat efter det, så följ min blogg HÄR

Har blivit väkt allderles för tidigt av en person i min familj flera dagar i rad nu, hade kunnat sova hur länge jag hade velat och denna kommer in och väcker mig vid 9 för att tex bara tala om att jag har fått sms... so what, sms kan vänta! vill man något bråskande viktigt så ringer man, det är liksom hela grejen. Och på detta nu så ska en annan hålla på och sjunga så otroligt falskt och komma in och irritera en, och så ska detta två personer sätta igång och tjaffsa, förstår ni min frustration??! Vill bara sitta inne på mitt rum och ta det lugnt och vakna till men nej då, de älskar att förstöra min dag, tack säger jag bara!

Har någon samma problem som jag där ute i cybervärlden??