Efter att min förra häst blev utdömd på grund av en gammal skada sa vi i min familj att nästa häst skulle besiktigas på klinik och röntkas. Vi letade och pratade med massor med människor och flera sa åt oss att en häst för under 100,000 kr är inte värd de pengarna de kostar att röntka den. 

 

Vi bestämmde oss för Uffe och i stundens blindo blev han varken besiktigad på klinik eller röntkad. Jag tänkte inte så mycket på det då, men man kan alltid vara efter klok. Vad mycket pengar vi hade sparat på att ha röntkat honom, och inte minst tårar. Så många tusen vi har lagt på veterinärkostnader så ser röntken avgifterna ut som en droppe i havet. 

 

Vi har nu kämpat i snart 5 år! Hoppet har sinat många gånger och det kommer det fortsätta göra. Uffe klarar inte allt som en "normal" häst ska klara av. Han har sina skavanker och sina ärr. Jag måste börja acceptera detta, och på så sätt börja bearbeta det. Inget kommer någonsin vara lätt, det har aldrig någon påstått. 

 

Uffe är en sån otrolig karaktär. Han har sina busiga ögon och han älskar verkligen livet nu. När jag tycker han känns eller ser halt ut så får jag en klump i magen direkt, för jag vet att det kan vara dax att ta ett beslut. Jag lever med den ständiga skräcken. Jag har ångrat att jag valde just Uffe många gånger. Han har sin egen vilja och ibland går han en på nerverna, men sen har man de stunderna när han bara är perfekt. När han står och gosar, eller när han kommer galopperande till en i hagen. Han följer mig som en hund i hagen när han är på det humöret och jag kan nästan säga att jag kan honom utan och innan. Jag vet hur han reagerar på saker och jag kan berätta 5 år av hans historia.

Uffe har gett mig så otroligt mycket. Han har gett mig så mycket glädje och kunskap. Jag älskar honom över allt annat och önskar inte att jag hade någon annan häst i dax läget. Uffe är min bästa vän och man gör sig inte av med sina vänner.

 

Jag har kännt mig nedtryckt och sviken av de människorna som jag såg upp till. De som talade om för mig hur jag skulle göra. Men det är jag som har gråtit och inte de! De skulle ha fått ta mina tårar och känna hur det kändes. Jag litade på dem och nu sitter jag i ett träsk och sjunker längre och längre ner. Ingen hör mig och ingen ser mig. Jag är helt ensam i detta!

 

Den dagen beslutet ska tas är det jag som får ta det. Inte min pappa som inte betalade röntken. Inte hans förra ägare. Inte "experterna". Utan jag i samråd med veterinären. Jag vet att det kommer en dag, det gör det med alla djur! Frågan är bara när stubinen är slut och bomben smäller...

 

 

 

Det är du och jag mot världen