I våras var jag nära på att lägga ner allt vad hästar hette. Jag trvides inte 100% i stallet utan man kände sig mest i vägen. man gjorde det man skulle så fort som möjligt sen åkte man hem. En heldag som är så naturligt för många hästtjejer var helt otänkbart. 

Folk hejade knappt, den var mycket tissel och tassel och vart man än gick så kände man sig olustig. Det var sköt ditt och skit i andra, och andra sket i dig.

Jag trivdes inte helt enkelt och det gjorde inte Uffe heller.

 

Han gick med en häst i tre år och sedan fick den flytta. De gick visserligen med tre andra hästar som gick hyfsat bra ihop, men inte alltid. Den ena var ett nervvrak som var livrädd för allt. Den andra var en gammal herre som hade sina åsikter och den sista, som var lägst i rang, den kom Uffe bra överens med och tog under sitt beskydd om någon av de andra hästarna gick på den.

Men Uffe var inte sig själv. Han var trött och reagerade aldrig på något. Han fick små ryck i ridningen och var ibland så tjaffsig att man kom gråtandes ut från ridhuset för att det inte gick att göra någonting, man orkade helt enkelt inte sitta i ett ridhus i en timme i ett stall som man inte trivdes med på en häst som önskade att han var någon annan stanns. Det kan man inte tro om Uffe nu, eller hur?

 

Vi tog egentligen beslutet långt innan jag skrev något här på bloggen om att vi skulle flytta tillbaka till vårat gammla stall om det kom upp någon ledig plats, och så en dag så gjorde det de. Vi äntade ett par dar och tänkte igenom allt igen, vi hade ju trotts allt flyttat därifrån en gång innan, mer fördelarna vägde tyngre än nackdelarna, så den 2 maj sa vi till ägarna att vi ville ha boxen och att vi skulle flytta dit den 2 juni. Eftersom att det var en månads uppsägningstid så hade vi 2 boxar under juni månad, men vi valde att flytta Uffe så snabbt som möjligt för att han skulle kunna vara med på betessläppet.

 

Både han och jag har förändrats så mycket av flytten. Jag har en helt annan glädje och mer lust till att umgås med Uffe. Jag kan åka upp på kvällarna för att jag saknar honom så mycket trotts att jag var där för ett par timmar sedan. Jag tillbringar så mycket mer tid i stallet med att pyssla med honom och fixa hans grejer, stallet är inget jobbigt längre utan något roligt. Folket pratar med en och klappar på Uffe, det betyder så mycket i ett stall med gemenskapen.

Uffe verkar trivas så bra. Både jag och mina föräldrar säger att han är mycket gladare nu. Ibland blir man blind ch inser inte att hästen mår dåligt för förändringen sker så långsamt. Nu tittar han efter en när man går ner i sadelkammaren. Han sticker ut sitt huvud genom sin lucka och kollar när man åker. Han kommer ibland när man ropar på honom i hagen och när man släpper ut honom så går han iväg, det gjorde han inte i det förra stallet. Han stod vid grinden när man släppte ut honom och kollade efter en när man gick precis som "ta in mig igen, jag vill inte vara här!" Han har blivit mycket lättare att hantera och han verkar lite mycket mer på mig nu, jag klippte honom i öronen, hallå, det trodde jag aldrig slulle gå. Saker som han inte har gillat innan börjar han nu tycka är rätt skönt. Han har fått ett helt annat förtroende för mig.

 

Jag är så glad att jag tog det beslutet som jag gjorde! Det fanns ju självklart fördelar med det förra stallet med, men en lycklig häst väger tyngre än ridhus på gården...